Jag och Kristin bestämde förra veckan att vi skulle gå till öppna förskolan med våra små denna vecka, just idag faktiskt. Innan dess hann vi (jag och Amelia) hälsa på Kristin och Joel i deras lägenhet för att äta lunch tillsammans och prata bebisar och deras konstiga vanor. Amelia var trött men höll sig relativt nöjd ändå, när jag la henne i vagnen och drog ut henne i den friska luften däckade hon.

 

I en kvart ungefär, inte på långa vägar nog med sömn men vad kan man göra då hon hade ett bvc-besök? Powernapen hade verkat och hon var på sitt allra mest strålande humör med smärtfri av- och påklädning, kisseri på skötbädden och mycket underliga men glada läten. 6830 g vägde hon, lillfisan och 64 cm lång var hon. 

 

Efter detta var hon trött. Jag fick i henne mat och vi gick i väg till öppna förskolan. Väl där mötte vi återigen upp Kristin och Joel. Och båda illbattingarna sov. Vi hann spana in lokalerna, fika och prata innan vi bestämde oss för att gå hem. De små sov, så vad hade vi där att göra? Så vi sa "hejdå" till varandra.

 

Precis utanför dörren hemma vaknade lillan, halv tre måste klockan ha varit. Sedan skrek hon och skrek och skrek. Fyrade av några leenden. Och skrek lite till. Och lite till. Helvete, jag trodde att öronen skulle lossna, huvudet gå av och Amelia skulle sprängas så röd hon var i ansiktet. Hon skrek till dess att hon fick hostattacker, för att sedan ladda om för att skrika ytterligare. När mamma kom strax efter fyratiden hade lillan äntligen lugnat ner sig något, så till slut lyckades jag få henne att äta litegrann. Mammas tillfälliga närvaro var nog lugnande för både liten och stor för sedan höll sig Amelia lugn fram till halv sju, då hon fick kvällsmat och så gott som däckade i sängen en kvart senare. Och jag har nu kunnat ta igen mig något framför dator och teve i soffan. 

 

Det finns bra dagar och det finns dåliga dagar. Idag var en dag som blandade de båda.