Dagen började bra. Jag var klasslärare åt en energisk förstaklass men trots den höga energinivån lyckades jag trots allt att behålla mitt eget lugn samt samla barnen. Det kändes så himla bra. Ibland tycker jag att det kan uppstå en lätt panikkänsla men lugnet rådde verkligen och det kanske var av den anledningen som det gick så bra som det faktiskt gick. Efter drygt halva arbetsdagen blev jag tillfrågad om jag kunde arbeta vidare ett par timmar efter arbetsdagens slut men tyvärr fick jag tacka nej. Under min lunch hade jag ringt sjukvårdsrådgivningen angående en bröstsmärta jag har haft under kanske tio dagar vid sänggående. Efter en stunds diskussioner med sjuksköterskan i andra änden av luren fick jag rådet att åka till akuten för en grundligare undersökning. 

 

Precis under mitt högra bröst har jag alltså känt av en en smärta, en smärta som kan liknas vid ett blåmärke och den ömnad som kan ges då man tar/trycker över blåmärket, fast utan att man fysiskt tar på blåmärket eller i det här fallet bröstet. Smärtan har bara uppkommit, utan anledning. Så länge smärtan bara var en smärta kändes det som överkomligt men igår kväll fick i samma område en krampliknande känsla vilket gjorde det svårt att andas regelrätt och jag hade svårt att ligga still i sängen för det gjorde ont hur jag än vred och vände mig.

 

Under mitt besök på akuten blev jag undersökt av en oerhört vänlig och informativ läkare som svarade på alla mina underligt ställda frågor. Han undersökte vaderna, andningen och hjärtat men det gav inte något klart svar på vad jag har drabbats av, vilket inte heller blodproverna kunde ge. Så därför bestämde vi, i samråd, trots att risken eller sannolikheten var, eller för den delen fortfarande är, liten att undersöka om jag har drabbats av en liten blodpropp. Vid undersökningar av blodproppar hos gravida kvinnor är dock sannolikheten att blodprovet visar en förhöjning trots att en faktisk blodpropp inte existerar (enligt läkaren: vanligt efter den första trimestern). Men visar blodprovet en förhöjning måste vidare undersökning göras, alltså en röntgen. Mitt blodprov var förhöjt. Därför ska jag tidigt imorgon ringa till röntgenavdelningen för att beställa en tid för datortomografi, men oron för bebisen är obefintlig. Då röntgen görs på gravida kvinnor skyddas bebisen extra noga, vilket känns tryggt. Skulle det mot förmodan visa sig att det är en blodpropp som jävlas kommer jag att vara tvungen att ta fragminsprutor fram tills bebisen är född eftersom jag inte, som gravid, får ta det blodförtunnande waranet. Tiden får utvisa vad som kommer att hända. Jag känner i vilket fall som helst att jag gjorde rätt i att åka till sjukhuset för att undersöka mitt välbefinnande, så jag slipper den där gnagande oron om kvällarna.

 

Läkaren hämtade för övrigt en doppler för att även lyssna på bebisens hjärtljud och efter lite bökande och sökande hittades det friska pickande hjärtat. 140 slag/min precis som hos barnmorskan förra veckan. Läkaren kände direkt hur bebisen var placerad. Ryggraden låg längs min högra sida, men efter en liten stund förflyttades krabaten.

 

P.s. Om det skulle vara en blodpropp, skulle det inte vara helt orimligt att blodproppen har vandrat upp från vaderna (där 90 % av alla blodproppar uppkommer) eftersom det inte var såååå längesedan jag hade en sjukt spänd, öm och ond vad. Den smärtan gjorde till och med att jag satte på ett sånt där snyggt stödförband, som en avklippt tajt strumpa. Eller är det ens rimligt?