Söta fina vän
"Jag har sedan jag var 12 levt med min mamma som har MS, en neurologisk sjukdom vars försämringsförlopp och symptom är olika från person till person. Att leva intill denna sjukdom var i början något jag inte märkte av, då mamma försökte dölja detta så länge som möjligt. I tidig ålder fick jag ändå ta mer ansvar än vad de flesta 13-14-åringar fick. Många förstod inte det under den perioden, speciellt vänner i min närhet, eller skolkamrater. "du ska inte behöva göra det här, det är inte ditt ansvar". Jag förstår idag hur dom menade, men å andra sidan, Vems ansvar är det?. Ett tag var jag arg på sjukdomen, Så arg så arg. Till viss del även idag då jag ser hur den bryter ner hennes psyke. Men när jag blev äldre lärde jag mig ändå förstå att det är varken mitt fel eller hennes, eller någon annans."
Denna text är bara ett utdrag ur hennes text, resten av texten är minst lika väl skriven och förklarande för oss som står utanför det hon, hennes mamma och deras familjer och vänner står inför varje dag. Varje dag. Jag kan varken förstå eller sätta mig in i deras situation men däremot kan jag känna empati. Jag kan känna empati för min vän och hennes minst lika underbara mamma. För båda två är vackra människor. Glada, strålande och underbara.
Det är så mycket jag inte kan förstå och så mycket som gör mig rent ut sagt förbannad när jag läser hennes långa text om deras kamp för att hennes mamma ska få den hjälp för att hon ska få det värdiga liv hon faktiskt förtjänar och bör ha, likt de flesta av oss andra redan har. Men kommunen säger nej. Nej, till ett anpassat hem och en livsstandard som bör vara självklar för alla. Men varför finns inte den hjälp att få? Ett värdigt liv, är det så svårt att ge till våra medmänniskor?
Min fina vän, du kämpar så starkt och har drivet och viljan att lyckas. Jag hoppas bara att människorna med makten ger din mamma den hjälp som hon behöver. För det behöver ni, alla tre. Du, din mamma och din syster.