Två timmar ganska exakt varade mitt besök på sjukhuset igår, trots det vägrade bilen att starta när jag väl kom ut och skulle bege mig av hemåt. Jag hörde direkt att det var batteriet som krånglade och jag där jag satt i bilen betedde jag mig så långt från en vuxen människa ska göra. Jag föll i tårar. Så vuxet, så moget. Tårarna bara började strila nerför kinderna. Jag kände mig uppgiven på något sätt. Tolv timmar efter jag hade lämnat hemmet på morgonen var jag trött, hungrig och matt. Tårarna bara kom. Efter en liten stund tog jag mig skinnet och gjorde som en vuxen människa faktiskt ska göra. Be om hjälp. Jag ringde Therese som var på plats efter kanske tio minuter, en kvart? Jag var så lättad när jag såg hennes lilla röda fiesta rulla in på parkeringen. Sen stod vi där och kopplade ihop våra bilar och efter en liten stund lyckades Therese få igång min bil igen. Och jag körde hem, hack i häl efter Therese. Så glad. Så lättad. Min ängel för dagen.