Det här året har jag mött döden två gånger. Förutom min fasters bortgång för ett par år sedan har jag och min familj varit relativt benådade från död och begravningar. Varje gång någon avlider är det oerhört sorgligt men döden, har jag de senaste månaderna upptäckt, kan se väldigt olika ut. Hastigt, plötsligt och ofattbart eller långsamt, väntat och ja... befriande (konstigt nog). Skillnaderna påverkas också av hur nära personen står en misstänker jag

 

Mormors död var så ledsam. Jag grät, grät och grät. Allt var så oväntat. Hjärtinfarkt, in i "koma", upp till verkligheten, pigg och glad och sedan drastiskt värre tills kroppen sa stopp. Jag ville att Amelia skulle få växa upp med både sin mormor och sin gammelmormor, så gammal var inte min mormor. "Ynka" 76 år. Anna-Greta däremot hade blivit sämre och sämre under mer än ett års tid. Demensen blev allt värre, kroppen blev allt svagare och hon kunde inte längre äta. Sedan sa kroppen bara stopp. Varken hon eller kroppen orkade längre, och hade hon fått välja hade hon nog slutat sina dagar redan förra veckan då vi var på besök. På den dag hon fyllde respektabla 89 år.

 

När mormor gick bort vågade jag mig knappt in i rummet där hon låg i ordninggjord efter sin bortgång. Sakta men säkert vågade jag mig allt närmare men nådde bara fotändan av sängen innan något inom mig sa "stopp, inte längre". Vi kom till sjukhuset så pass nära hennes död att hon såg ut som om hon låg och sov. Lugn, fridfull och fortfarande hade hon sin hudton. Jag var gång på gång tvungen att titta på hennes bröstkorg så att hon faktiskt inte bara låg och sov. Bröstkorgen var stilla.

 

Anna-Gretas bröstkorg var också stilla. Och där hon låg i sin säng var döden mycket mer acceptabel. Kroppen hade tynat bort vilket syntes än mer tydligt än vid tidigare besök, då hon inte var så stilla. Morfars syn på döden verkar vara att den är en del av livet. Kanske är hans generation mer accepterande mot döden, och att det inte är något man bör vara rädd för. Kanske är det hans inställning, och Anna-Gretas sakta färd mot slutet, som gjorde att det inte kändes konstigt att vara i samma rum som henne, i flera timmar, när hon var avliden. Jo, lite konstigt kändes det nog och jag skulle ljuga om jag inte skulle säga att jag hade en klump i magen innan vi åkte till Sunne och innan vi gick in i deras lägenhet. Men läskigt var det inte. Kanske är det så att ju mer man möter döden desto mindre läskigt är det.

 

Sanningen är att Anna-Gretas bortgång inte blev påtaglig för oss alla förrän männen från begravningsbyrån kom för att hämta henne nära fem timmar efter döden. Just där, just då kände jag att tårarna brann innanför ögonlocken. Vi sa då ett "adjö" med vetskapen om att hon lämnade oss för att aldrig komma tillbaka igen. För att aldrig återses. Konstigt nog kändes det en smula lättare när hon fortfarande låg fridfullt på sängen.

 

Rädslan för döden måste komma i att det tar slut efter det sista andetaget, och ovissheten om att slutet är slutet. Jag önskar att jag slipper möta döden på länge. Nu är det nog.

 

Alltid älskade, aldrig glömda 

 ♥ Mormor, Anna-Greta och Tove ♥