Grät en skvätt

Imorse när jag satt och åt frukost framför datorn satt jag och sökte lite på Pink Wild Roses, mina fastrars motorcykelklubb. Och rätt som det var hamnade jag på en lokalradios hemsida vilken hade en intervju med två av Pink Wild Roses medlemmar, där de pratade om klubben - och om Tove. Klubbens tolfte medlem, hedersmedlemmen, som alltid kommer att vara en del av gänget. Framför datorn och rösterna om klubben och de fina orden om Tove fylldes ögonen och de svämmade över och tårarna strilade sakta ner för kinderna. Saknaden efter Tove blev så oerhört påtaglig, snart är det ett år sedan hon lämnade oss. Ett år av saknad. Mysfastern.