tredje person singular

Varje dag är en utmaning för mig att undvika tristess.. Något man lätt kommer i kontakt med när kalendern är så gott som tom. Skolan gav ju en trygghet på det sättet, att man varje morgon skulle infinna sig där man var väntad att dyka upp. Visst, tristess är ett återkommande fenomen även där men är man i skolan måste man ju iallafall göra något och man är defintivt inte ensam. Alltid finns det människor runt omkring en. Men av vem är man väntad av under dagarna när man är arbetslös, skolfri och vännerna är antingen på det ena eller det andra ovanstående och vad gör man medan man istället sitter och väntar på någon. (Låter nu som om jag är helt desperat - det är jag inte kan jag tillägga innan jag fortsätter).

Heter man som jag, Therese, så städar man och ändrar stup i kvarten i sitt rum (alltid finns det något att ändra, slänga och så vidare). Heter man Therese ser man även just denna tid som ett ypperligt tillfälle att lära sig nya saker och försöka trots man ibland misslyckas (try and fail, inte riktigt rätt formulering men ändå - en form av lärande fick jag lära mig i skolan). Laga mat (fuskar med detta dock), att lackera sin fula trähylla (helt missanpassad i mitt rum) och göra annat slags pyssel i hemmet och tjänster för sina underbara vänner. Jag är dock rädd för att detta ska bli väldigt tråkigt och faktum är att det någon gång kommer ta slut på dessa sysslor, förutom dem vardagliga då, om jag inte börjar om från början. Jag måste ta itu med detta innan det annalkande tristessen helt gör sig påmind... Helt enkelt rädda mig själv innan det är försent.

Jag låter ju helt psyko.
Pratar om mig själv i tredje person singular och som att det är jättesynd om mig, det ska jag säga - så jag inte verkar totalt mysko, det är det inte... Jag har hälsan i behåll, jag har en underbar pojkvän och familj - och inte ska jag glömma min vänner... Jag behöver bara söka ett jobb eller gå i skolan - så är tristessen undangömd igen.
Duktigt Therese, nu har du gjort en egen personlig analys av hur du mår.
(tredje person igen, jag är verkligen hopplös!)