Alltså, juni.. Juni brukar innebära sommarkänslor, semesterplaner och glädje över årstiden. Men alltså, var är sommaren? Är den ens på väg. Huset ger en stor frihet i att kunna röra sig in och ut under mer oplanerade former, mycket mer impulsivt. Men vad är det för väder att ge sig ut i? Regnrusk? Stormbyar (typ)? Vattenpölar stora som små swimmingpooler har bildats och vanligtvis ser jag mycket glädje i vattenpölar men i samband med regnrusket, stormbyarna och ett den ruggiga kylan som nås är vattenpölarna livsfarliga. Så lockande, inbjudande men så infernaliskt kylande. Jag tänker på mest på den lilla primadonnan som, precis som många andra barn, älskar vatten och just vattenpölar enorm - att plaska är i den stunden det bästa som finns. När vi ger oss ut vill jag inte behöva ropa "nej", lyfta undan henne för än det ena och än det andra eller neka henne till att göra saker som jag faktiskt förstår är underhållande. Men för stunden, med det konstiga vädret hela maj och även början av juni (snälla, låt det vända!) har gett oss får jag gå mot mina instinker och neka henne eller rent krasst låta henne vara inne. Pest eller kolera, typ.

 

Kläder efter väder brukar man ju säga, men det finns i detta nu inget väder. Vädret beter sig inte okej. Så varför ska jag/vi göra det? Det är ta mig tusan ändå juni nu.

Älskade sommarnostalgi.