Efter studiebesöket på Laboratoriet på Våxnäs begav jag mig av mot Claratappen för att ge plasma. Givningen var en av de värsta jag har varit med om. 

Igår fick jag ta nålen i vänster arm och kärlet i den armen är mycket tunnare än det kärlet jag har i höger arm, som jag brukar använda vid givning. Men provtagaren valde ändå att försöka med den armen, med mitt samtycke förstås, och det fungerade inledningsvis väldigt bra. Första omgången fungerade prickfritt och det tog lika kort tid som vanligt men när andra omgången startade hände absolut ingenting. Ingenting. Plasmamätaren stod och tickade på 249-250 hela tiden. Sedan gick flödet ner på noll. Min arm började kännas kall och det kändes som att manschetten runt armen bara klämde åt hårdare och hårdare. Provtagaren försäkrade att så inte var fallet men hon gav mig instruktioner om att röra på fingrarna väldigt ofta för att få blodet att strömma till, men det fungerade inte längre än i ett par sekunder. Sedan fick hon och en kollega ge sig på nålen, de drog ut, tryckte in, vred och vände men det var hopplöst. 

En liten stund fick de dock igång flödet ett par minuter men sedan hoppade den åter ner på noll igen och de beslutade sig för att avbryta givningen och i mitt stilla sinne kom ordet ”Äntligen!” upp. Då skulle blodet returneras via mitt trånga blodkärl och det gick inte det heller. Efter lite mer skruvande på nålen och lite disco bland lamporna mellan flödesmarkeringarna bestämde provtagaren att inte ens låta blodet returneras. Armen var rödrosig och öm. Hon berättade att jag troligen skulle få ett blåmärke i armvecket, något som aldrig uppkommer efter en vanlig givning. Då mina järndepåer är relativt låga i vanliga fall fick jag förutom en lindad och öm arm en halv karta med järntabletter med mig då jag förlorade dryga decilitern blod i och med att inte blodet returnerades.

Fast inledningsvis tog de i alla fall ett extra blodprov som jag skulle skicka till Tobiasregistret för att fullfölja min ansökan om att stå med i stamcellsregistret.