Den trettionde veckan som gravid, omgång två. Magen är än så länge behändig att ha att göra med. Jag kan fungera som vanligt men känner ibland att jag flåsar mer än vad jag behöver göra kanske.

 

"En liten mage" hör jag folk runt om mig säga, och så må vara - utåt sett. Ibland är det irriterande, ibland är det skönt att folk tror att jag är mindre gravid än jag är. Jag vet inte varför, men så är det. Oavsett om magen till syns är "liten" så är ju livmodern inom normalmått, vilket gör att det som inte syns utåt faktiskt ryms på insidan. Så ibland när jag sätter mig ner, speciellt när jag sitter ihopsjunken eller ihopkurad så kan det kännas som om magsäcken antingen får ett lock över sig eller öppnar sig helt och hållet. Halsbränna kanske det kallas(?), men än så länge känns det okej bara jag sträcker lite på kroppen. 

 

Jag får sammandragningar ibland, speciellt om jag gör något mer ansträngande, som igår när vi sopade uppfarten och krattade i rabatterna längs den. Eller som idag när jag försökte få tag i ett barn som ville rymma från skolgården efter en tillsägelse. Kampen att få barnet att stanna kvar och få in detta i skolan igen gjorde att jag flåsade värre än en flodhäst och magen fick arbeta trippelfalt, minst. Sammandragningarna gör ju gudskelov inte ont men hårdheten/spänsten i magen är makalös. 

 

Brynolf* har börjat röra sig mer intensivt och i allt längre sekvenser med vad som känns som ett karatepass eller en serie kullerbyttor. Magen kan liksom fladdra till åt alla håll och kanter. Jag kan dessutom hitta olika kroppsdelar som petar ut lite här och var, men främst i sidorna uppåt revbenen till. 

 

Efter ihärdiga problem med den där ischiasnerven, som gjorde att vänsterbenet kunde låsa sig och smärta något grymt, bokade jag tid hos en kiropraktor. Han gjorde en fullständig kroppsbesiktning och konstaterade att jag hade en blockering i en ländryggskota och och att problemen med den sk. ischiasnerven i själva verket var problem med ett ligament kring sittbenen och att det troligen är hjärnan som skickar felaktiga smärtimpulser. Han ryckte och tryckte kring både kotan och i bäckenet vid två tillfällen och nu är smärtan antingen obefintlig eller extremt hanterbar. Extremt skönt att inte vara rädd för att kroppen ska låsa sig vid mer eller mindre lägliga tillfällen. Kiropraktorn gav mig även mer info kring min kropp än just detta, så jag känner att det var mer än väl spenderade slantar, speciellt om denna känsla håller i sig i kroppen.