För några veckor sedan lyckades jag fånga Amelia då hon skulle resa sig upp. Sedan dess har hon blivit allt smidigare och, framför allt, snabbare på att göra det mot allt och alla. Det känns mer eller mindre säkert beroende på vad hon siktar in sig på och det är inte sällan den där orosklumpen sitter i magen, både hemma och ute. Det kändes på något sätt tryggare när hon inte kunde resa sig upp och vi var tvungna att hjälpa henne att resa sig upp för att hon skulle kunna gå iväg någonstans. Nu kan hon resa sig mot i princip vad som helst och därmed också gå vart som helst. Orosklumpen sitter som en smäck med andra ord. Klumpen lär ju inte försvinna, så det är bara att lära sig leva med den antar jag.