Äntligen har du fått den ro du förtjänar - din sista vila, vår älskade och saknade Ulla-Britt. Begravningsakten hölls i Nedre Ullerudskyrka och den var precis så intim, personlig och kärleksfull som vi hade velat att den skulle vara. Den vita kistan var underbart vacker, precis som alla blommor.

 

Det är så underligt med begravningsakter, för oavsett om den hålls på borgerlig eller kyrklig mark så är man så likgiltiga innan akten inleds. Det pratas om ditten och datten men någonstans hålls anledningen till mötet undan, in i det sista. Som om man inte vill, vågar, orkar prata om varför man över huvud taget ses. Men så fort lokalen äntras, Folkets hus eller kyrkan, så ändras attityden hos närvarande. Lokalen fylls av sorg, saknad och kärlek i ett enda virrvarr. Sorg och saknad är två känslor som är svåra att sätta fingret på och många gånger svåra att prata om och trots att livet, mitt bland sorgens känslor, måste gå vidare så kommer känslorna när man minst anar det. Sorg och saknad kommer i vågor och de är precis lika oförutsägbara som vågorna också. När de väl kommer är det bara att minnas - och låta saknaden få det utlopp som det behöver.

 

Mina tårar började strila nerför mina kinder i samma stund som jag gick in genom kyrkans port. Det var då det blev så påtagligt varför jag var där. Tårarna slutade inte strila förrän jag kom ut på kyrkans gårdsplan efter aktens avslut. Och så var det för de allra flesta som deltog. Trots att det bara var de närmaste som deltog i själva akten så var kyrkan överfylld av kärlek, sorg och saknad efter en unik människa och familjemedlem. Som vi alltid kommer att hålla hårt i våra hjärtan och minnas med glädje.

 

Vi saknar och älskar dig, vår omtänksamma och busiga mormor, mamma, moster och faster.

Aldrig kommer du att glömmas. 

 

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs,
och omkring står den härliga skogen grön
bakom ängarnas gungande gräs.

G. Fröding