Idag satt jag och snöt (blåste) ut allt snor jag för stunden hade samlat på mig på parkeringen, och plötsligt kom det förbi en okänd snubbe.

 

Okänd snubbe brister ut: Wow!

Jag tittar upp på honom med snytpappret för nosen och säger sedan: Ja, visst är det är det imponerande.

 

Ibland lyckas man finna sig riktigt snabbt. Det här var ett sådant tillfälle. Mitt emot mig satt kusinen och när den okända snubben hade passerat brast vi båda två ut i gapskratt. Tack för skrattet, okända snubbe!