Den trettiosjunde veckan (36+5), och nu börjar tiden gå lite långsamt faktiskt. Mest kanske det kan bero på att de senaste två veckorna har bestått av sjukhet och allmän brist på ork. Idag var jag på jobbet igen och visst, kroppen är tyngre och det tar ett tag att ta sig från en plats till en annan men jobbet uppskattar jag. Det kändes välbehövligt att vara där. Jag slapp för stunden att klättra på väggarna hemma och jag gjorde något jag gillar. Jobbet är en bra grej faktiskt. Fast stödstrumpor måste jag säga är ett nödvändigt ont, hade jag inte haft dem på mig idag hade nog benen varit av dubbel storlek nu. Imorgon blir det också ett arbetspass medan Mati tar sig an nya lägenheten med måleri och dylikt som jag är hopplöst kass på ändå. På onsdag ska jag till den kombinerade föräldra-/gravidträffen i kyrkan och sedan är det torsdag. Skärtorsdag och barnmorskebesök.

 

Tiden tickar på. Vi ska flytta. Torulf* ska anlända. Jag är trött men behövd. Livet som frisk känns faktiskt underligt bra. Konstigt att man kan glömma det innan sjukdomarna hakar sig fast i en likt ett utspottat tuggummi under skon och man återigen uppskattar att vara frisk igen.