Idag var jag vikarie i en tvåa. En tvåa som jag har varit flera gånger tidigare, både som lärare och som fritidspedagog. Men idag kändes det som om eleverna hade käkat någon sorts energipiller-deluxe under helgen. Det fanns inga spärrar någonstans. Efter att ha testat alla metoder som fanns röt jag till och de tystnade. Och det hjälpte, för en stund. Det är ju så, att ryta till hjälper många gånger men det är verkligen inte kul att behöva göra det men det finns en gräns för vad man orkar med. Speciellt gällande kacklet och volymen på det. 

 

Saken är att det hade varit en helt annan sak om det hade varit min klass och jag är där varje dag eller om jag är vikarie under en längre period och inte enskilda dagar här och var. De lyssnar på mig och känner till mig. Men vi känner inte varandra till fullo.

 

Fast bra dagar följer dåliga tyvärr och det är väldigt sällan sådana här "höja rösten"-dagar kommer men när de väl kommer känns det bara som "fan, var jag tvungen att göra så". I efterhand har jag tänkt på flera alternativa lösningar och det är väl så det ska vara, man lär sig av misstag och att faktiskt praktisera och finna sitt sätt och sina metoder för en harmonisk tillvaro.

 

Tyvärr överskuggar ofta de negativa händelserna de positiva och det kan låta som om det gick katastrofalt dåligt idag och det gjorde det verkligen inte, men enstaka händelser kan förstöra allt. För pluggron eleverna hade under vissa stunder var helt otroligt bra. Trots att det inte är knäpptyst i ett klassrum kan det ändå finnas en bra stämning som gör att eleverna arbetar på, och de fick faktiskt mycket gjort under dagen.