En sak föräldrar ofta gör, oavsett om de har flera barn eller endast ett, är att jämföra. Jämförelse av barn verkar vara svårt att undgå. Föräldrar med endast ett barn jämför med vänners barn eller okända barn på någon slags öppen förskola eller dylikt. Jag generaliserar kanske, men jag vet att jag gjorde det då, och jag gör det nu. Det känns som om det är helt ofrånkomligt. 

 

Nu behöver vi inte leta efter någon att jämföra med. Vi har våra jämförelseobjekt i hemmet. En (snart) 3-årig dotter och en 9 månader gammal son. De två har visserligen många likheter men många skillnader också. Det här med att ignorera en tillsägelse till exempel. Det räckte när Amelia var liten att höja/skärpa rösten, ett par, tre gånger och hon var livrädd. Ofta kunde hon till och med börja gråta trots att det inte ens var i närheten av max kapaciteten. Oliver däremot, det är en annan femma. Inte nog med att han ignorerar tillsägelser och höjda/skärpta röster, han skrattar åt det - och fortsätter givetvis med det han höll på med. Det som fungerar, jag vet egentligen inte om man kan kalla det att fungera men, är att säga till honom - och sen låta honom fortsätta tills han tröttnar, om det inte är något rent ut sagt livsfarligt förstås. Klockrena exempel är att: höja och sänka volymen på förstärkaren och dra ut sladdar ur lådan under förstärkaren.

 

Dra ut saker, ja, det är nog hans stora favorit i livet just nu. Det gäller allt från leksaker i rummet till grytor och kastruller och allt som finns i vardagsrummet. Ett evigt plockande men ungen är nöjd.

 

Han reser sig och går utmed möbler och trycker saker framåt av all sin kraft. Det vill säga: går. Eftersom han nu verkar vara sugen på den uppresta fasen av livet så tog vi fram gåvagnen. Vad han gör med den? Ingenting! Eller jo, försöker gnaga på handtaget. Däremot går han ypperligt framåt med hjälp av kökspallen, stolar och ett bord i vardagsrummet. Han är ju nöjd i alla fall. Nu tycker jag ju att han är väldigt liten, men Amelia gick på sina egna två ben när hon var så här stor/liten. 9 månader. Ganska otroligt faktiskt. Men den här lille killen tror jag kommer att pallra sig iväg utan stöd en dag utan förvarning. Helt plötsligt kommer han bara att kunna, precis som att kunna åla/kräla, De är ganska olika på det viset faktiskt.

 

Vi kallar honom ofta för "allt eller inget" - för det är så han fungerar, vår lille Oliver. Antingen glad eller hysterisk. Främst gäller detta när det kommer till maten. Kommer inte maten i rättan tid så är det hysteri som råder och barnet slänger sitt huvud åt alla håll, det enda som går att göra då är att parera huvudets slängningar. Det kan också ske om maten är för varm (hans bedömningar är väldigt subjektiva) eller att den tar slut. Helt fantastiskt är det verkligen, inte. Främst på natten, då antingen inte vällingen kommer eller att den har kommit men har tagit slut. 

 

Det bästa han vet är dock storasyster. Han blir så glad och lycklig när vi hämtar henne från förskolan och han är vaken. Den glädjen är fantastisk att se. Den kärleken och lyckan.